Hämtar två jätteglada killar på dagis. Båda ropar "mamma!" och kastar sig om halsen på mig. Härligt :). Vi klär på oss och går ut. Båda är glada, glada. Hoppar i vattenpölar och strosar långsamt hemåt. Frid och fröjd. Ända tills vi kommer fram till vår gata. Då får Adam för sig att han ska vända och gå tillbaka till dagis?! Så han börjar knalla... Lucas och jag står kvar med Maja i vagnen och ropar på honom. Ingen reaktion. Lucas springer efter och försöker få Adam att vända. Adam blir arg och försöker tränga sig förbi Lucas. Jag får lämna Maja och springa efter, för nu börjar Adam närma sig nästa trafikerade gata. Glad är han fortfarande och ännu gladare blir han när jag jagar honom... Får bära ungen tillbaka, skrikandes och gråtandes. Försöker sätta ner honom några gånger, men varje gång vänder han tvärt och ska springa tillbaka åt andra hållet. Det slutar med att jag får DRA honom hemåt. Han är inte glad längre. Sätter sig på rumpan utanför ytterdörren och vägrar gå in. 1, 2, 3, 4, 5... Suck! Envisa barn. Om det inte vore för att jag vet precis varifrån dom fått sin envishet så skulle jag bli ordentligt arg.
Räcker det inte med att den ena killen har varit inne i sin treårstrots väääldigt länge nu (han fyller fyra i juni...), ska den andra ta sin treårstrots ett år tidigt också? Ojojoj, ibland är det inte lätt att vara mamma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar